12-taggaren

Vår sedvanliga älgjakt inleddes andra veckan i oktober, måndag morgon 2013. Tidig revelj vid fem-tiden, frukost hemma, packa ryggsäcken med kaffetermos, termos med honungsvatten, några mackor, eftermiddagsbulle, ett äpple, en liten flaska mjölk och den färdiggjorda lunchen som bara skall värmas på Trangiaköket. Lite kyligt på morgonen så skinnmössan och halsduken åker ner i ryggsäcken tillsammans med kamera och kikare. Finns allting med nu? Bössan står färdig i hörnan, ammunition i fickan och mobiltelefon. På med kängorna, Helly Hansen-tröjan, jackan och så kränga på sig ryggsäcken. Hu, vad tungt. Jag öppnar dörren, den råa morgonluften slår emot mig, kolsvart ute, bara billysena som lyser och maken som sitter och väntar i den uppvärmda bilen. Jag tar bössan över axeln, larmar ytterdörren och går ner till bilen.
  Det tar cirka en halvtimme att åka till jaktmarken. Vi småpratar lite sömnigt, svänger in på den gamla skogsvägen och förargar oss över att inte någon har röjt längs vägens sidor. Det skrapar mot bilsidan, gungar till i guppen, kränger fram och tillbaka. Så här dålig var vägen aldrig förr. Nu är vi framme där jag ska gå in i skogen. Lyfter den tunga ryggsäcken, laddar bössan och en skjutkäpp som jag har och stöder mig på i skogen. Hej, vi ses till kvällen!
  Billysena försvinner och det är verkligen kolmörkt. Går försiktigt fram längs en knappt skönjbar stig. Aj då, där har vildsvinen varit framme och muddrat upp stigen. Fortsätter fram mot ett vattenfyllt dike. Jag försöker pricka in steglängden så att jag kommer över utan att plurra. Men leran är hal och jag får ta till en extra kraftansträngning för att komma upp på andra sidan. Jag kan skönja hygget till höger, en svag strimma ljus från öster, men sen går stigen vidare in i mörka storskogen.
  Kommer fram till Flugmötet, en gammal körväg som ska korsas och sen kommer man in på en sankmark. Försöker hålla mig på vänsterkanten för att inte komma ut i leran. Men till slut måste jag korsa lervällingen och skuttar så snabbt som möjligt. Pust, äntligen inne på fast mark igen. Nu är det bara en stenig uppförsbacke av stigen kvar och skjutkäppen får hjälpa till som stöd så att jag inte ramlar. Två meter innan passet kan jag se skjutgatan och jag stannar för att rekognosera om det är djur ute. Nej, lugnt. Fortsätter upp till passets stege och två kliv så står jag på trägolvet. Bössan ställer jag ifrån mig till vänster, lutande mellan några spikar mot räcket. Ryggsäcken på golvet, jag sätter mig på bänken. Drar en lättnadens suck och packar upp termosarna, matlådorna och Trangiaköket med tillhörande rödsprit och tändstickor. Allt görs minutiöst tyst, om det står något djur och lyssnar.
  Till slut lägger jag kikaren på räckets överliggare, kameran bredvid. Nu kommer morgonljuset sakta och kikarspaningen börjar. Det har tagit mig en kvart att komma fram till passet, tio minuter i sju plockar jag upp mina saker, klockan sju häller jag upp en kopp honungsvatten. Just denna första morgon händer ingenting, vilket inte är ovanligt. Många människor rör sig i skogen, en bildörr slås igen. Det är inte helt lugnt och djuren märker av det, står och lyssnar, vrider på öronen, drar i vind. Efter några timmar hörs dova skott i fjärran. Någon har skjutit första viltet.
  Men det är aldrig långtråkigt. Även om det inte händer något så får man tid för sina egna tankar. Småfåglarna letar efter mat, meståget kommer flygande i samlad trupp ivrigt tjattrande, en ekorre springer upp och ner för trädstammarna, en mus prasslar i löven, ett fnys hörs och man förstår att ett djur är i närheten, en pinne knäcks. Man äter sin mat, virar in sig i sin sovsäck och sätter på sig skinnmössan och halsduken när det blir för kallt, och är hela tiden vaksam. Jag repeterar i huvudet hur jag ska agera när ett djur kommer fram: på bara några sekunder sträcker jag ut högerarmen, tar bössan som står lutad mot passräcket, osäkrar, lägger bössan mot överliggaren, vänster hand under förstocken, kolven upp mot axeln, snabb fokusering i kikarsiktet, är det ett skjutbart vilt, vänta tills djuret har bredsida, skjut. Det är viktigt att vara fokuserad när man har trånga skjutgator.
  Ibland har det kommit fram flera hindar och kalvar. Ska jag skjuta en kalv? Nej, det väntar jag med till jag kan pyrscha någon kväll. En spetshjort, ja det går bra. Eller en större hjort, men då har vi vissa år haft hornbegränsning, man har inte fått skjuta större hjortar än sex taggar, exempelvis.

  Det låter ju lite lustigt att fortfarande kalla det här för älgjakt, men de senaste åren har jakttiderna förändrats och man fick skjuta kronhjort med början första måndagen andra veckan i oktober, precis lika som för älgen. Men eftersom älgarna minskade i antal och kronhjortsstammen ökade, så sköts det fler kronhjortar. Och det klagar ingen på, kronhjortskött är en delikatess. Så var det på den tiden i Västmanland.

Hundjakt eller inte
  Dag två, tisdagen upprepar måndagens scenario. Det vill säga inget skjutet i vårt jaktlag, som utgjordes av tre gårdar med två-tre man per gård som jaktade. Vi satt still hela dagen, ingen hundjakt hos oss. Vi tyckte det gav bäst resultat. Samma ordning som gubbarna hade på sin tid, under 40-talet. På tre dagar var älgjakten klar då. Enda skillnaden var att vi åkte hem på kvällarna, gubbarna däremot bodde över hos den som hade störst gård.

  Hundjakt på kronhjort har jag varit med om i Östergötland. Under tjugo år på -90-talet fram till 2012 ingick jag i ett större jaktlag på en 1100 hektar stor mark. Det mesta som sköts var rådjur och dovhjortar, men in på 2000-talet dök vildsvinen upp och även fler och fler kronhjortar. Jag kommer ihåg särskilt en jakt där hundarna lyckades få fart på flera djur. Plötsligt, bakom min rygg hör jag något som låter som galopperande hästar och jag vänder mig om och ser fyra stora kronhjortar dra över vägen. I sken kan man säga, för på ett par minuter har flocken dragit ut ur marken och in på grannens mark. Så svårt kan det vara att jaga kronhjort med hund. Kronhjort tillhör den tysta jakten, där man väl gömd kan komma nära inpå djuren.
  Nåväl, onsdag morgon känns lite tung. Samma procedur på morgonen, ny mat har jag hunnit laga kvällen innan. Lite tung i huvudet efter att ha suttit ute i två dagar, bihålorna svullna. Så jag knallar sakta fram mot passet på morgonen. Det är en stilla morgon och jag försöker vara så tyst som möjligt när jag plockar upp ståltermosarna. För varje moment tittar jag upp över kanten på passet för att se om något djur kommit fram. Jag tar av termoskorken på honungvattnet, det gnisslar till, jag tittar upp.

  Silhuetten av en hjort  i svagt gryningsljus syns 125 m ner i skjutgatan. Jag upprepar min inövade rörelse, håller blicken på hjorten, tar studsaren med höger hand, osäkrar, lägger an och nu ser jag i kikarsiktet en stor hjort som står med bredsidan och tittar upp mot mig. Pulsen är uppe på max, hårkorset söker sig till överkant bogben och Pang! Djuret rusar med kraftiga språng uppför en liten kulle och är borta bakom granarna.
  Nu återstår bara den praktiska verkligheten. Klockan är 07.13, jag ringer jaktledaren och meddelar att ett djur är påskjutet och att jag går ner och försöker leta reda på det. Terrängen är inte lättgådd, passet ligger på en höjd och i skjutgatorna finns fullt med stenbumlingar, som om inlandsisen hade stannat just här för några miljoner år sedan och lämnat alla stenar i en hög.
  Väl framme på skottplatsen inser jag att det syns inget blod. Jag går i den riktning som djuret sprang, runt och fram och tillbaka. Inget spår. Efter en timme ringer jag till jaktledaren och ber honom komma med sin hund. Men under tiden ger jag inte upp utan fortsätter mitt sökande nerför kullen till vänster och ja, en bloddroppe syns. Som en spårhund söker jag efter mer blod och det kommer mer och mer, avstruket på blad och gräs. Jag har bössan beredd om djuret plötsligt skulle hoppa upp framför mig. Längre fram ser det ut som en trädstam som

sticker ut ur en gran. Konstigt. Jag närmar mig och inser att det är ett stort

horn, jag lyfter på en grangren och där ligger kronhjorten, djupt nerborrad i

jord och mossa in under granen. Jag försöker räkna taggarna på närmaste horn,

det är fem. Jag ringer jaktledaren igen och säger att nu kan han hämta trak-

torn. Är den stor, frågar han, jag skrattar, den största jag har sett i alla fall.
  Det blir inte lätt att ta sig fram i den oländiga terrängen för traktorn, en gammal

Grålle med mjölklåda bak där vi knölar ner hjortarna. Med gemensamma krafter

från de andra i jaktlaget, och några granar som måste sågas ner, så lyckas vi ta

hem hjorten till slaktboden, som förutom fem taggar på höger horn också har

sju taggar på vänster horn, totalt 12 taggar.

  När konservatorn, som ska göra ett bogmontage av den kraftiga kronhjorten

får se hornen utbrister han att den påminner om Skultuna-hjortarna. Och så är

det, för så stora, kraftiga hjortar har vi inte i Lillhärad. Men tydligen begav sig

denna hjort ut på vandring några mil för att leta efter ett nytt revir. Kanske hade

den blivit bortmottad från sitt gamla revir i en revirstrid med de yngre

hjortarna.
  Vad gäller eftersöket så har jag återigen blivit påmind om att inte gå och leta

i den riktning som djuret såg ut att springa åt. För det påskjutna djuret vill alltid

tillbaka från det håll det kom ifrån.

  Det betyder en sväng tillbaka istället för rakt på.