Mitt jaktliv


Under de år som jag jobbade med jakttidningarna träffade jag alla de skribenter, illustratörer, fotografer och jaktlegender som fanns på den tiden. Jag fick snart nog insikt i vad jakt betydde för många människor och att det var en viss status att kunna jaga. Det var inget man lärde sig lättvindigt på ett år.
  Jag började arbeta på Tryckcentra samma år som jag slutade reklamskolan, 1969. Tryckcentra var ett modernt tryckeri med de allra senaste tryckpressarna, repro, sätteri och även en ateljé. Vi var två tjejer i ateljén som hjälptes åt att göra originalmonteringar och layouter. Det var där jag kom i kontakt med tidskriften Jaktmarker och Fiskevatten och chefredaktören B O Jahnsson.
  De sista åren på Jaktmarker och Fiskevatten hade jag samarbetat mycket med en vapenskribent. Han hade egna idéer om hur man skulle få folk intresserade och kunniga i jakt och skytte. Det blev mycket ateljéfotografering, närdetaljer på vapen och ammunition och den grafiska formgivningen blev plötsligt helt annorlunda mot andra jakttidningar.
  Efter mina sjutton år på Jaktmarker och Fiskevatten bytte tidningen chefredaktör. Alla människor har ju olika syn på jakt, men det här blev inte som det var tänkt. Efter en del stridigheter bestämde vi oss för att sluta 1987 och söka oss till Svenska Jakt, där man var imponerad av min layoutteknik och den annorlunda, pedagogiska texten och bilderna.
  Under tiden hade vi börjat på en bok som handlade om jakt och skytte, i samarbete med ICA-förlaget. För att få bilderna så autentiska som möjligt så började jag följa med ut på jakt och fotografera live. Det var roligare än jag trodde, att smyga bakom en jägare och jag fick många fina skottbilder. Tydligen hade jag sinne för jakt och jaktsituationer. Det här var fortfarande under den analoga tiden och teknologin var inte så förfinad som nu när allt är digitalt. Det var framförallt svårt när det mörknade, då räckte inte kamerans optik till. Därför var vi mest ute tidiga morgnar när ljuset kom. Ett och ett halvt år tog det att arbeta fram boken Vapnet och jakten, varav ett halvår för den tekniska produktionen. Den kom ut 1988.


För att kunna vara med ute och jaga själv var jag tvungen att läsa in högviltdelen av Jägarexamen och avlägga skjutprov, för att sedan få licens på ett grovkalibrigt vapen. Det gjorde jag i maj 1989 och mottog min bössa efter det. Det var ett custombyggt kulvapen i kaliber 6,5x55 med en åtta-kantig Douglaspipa byggt på en Brno-låda, stocken i fransk valnöt och ett variabelt kikarmontage som man kunde ha endera ett Aimpointsikte för närhållsskytte eller ett Swarovskisikte 12 gångers förstoring. Det väckte ett visst uppseende i jägarkretsar, för handgjorda vapen hörde inte till vanligheterna. Någon vecka senare sköt jag min första råbock i Danmark.
  Nu började vi bli etablerade och efterfrågade. Vapnet och jakten översattes till finska, norska och danska. Den finska översättaren var så förtjust i boktexten och artiklarna och ville att vi skulle skriva ytterligare en bok med finska som huvudspråk och förlagd av ett finskt förlag, Kauppiaitten Kustannus Oy. Den skulle även samtryckas på svenska och Rabén & Sjögren och Svenska Jägareförbundet skulle vara medförläggare.
  Vi började nu arbeta med ett antal artiklar till Svensk Jakt, som vi sålde färdiglayoutade. Det var en helt ny metod att sälja text och foto på. Men eftersom jag jobbade några dagar i månaden på Svensk Jakts grafiska avdelning på Esselte Rotogravyr med att layouta tidningsartiklarna så blev den grafiska formgivningen enhetlig och man såg ingen skillnad på utförandet. Våra artiklar låg sedan som grund för den nya boken Praktiskt Jaktskytte som gavs ut av det finska förlaget och utkom 1991. Den översattes sedan även till tyska, utkom på ett tyskt förlag och hette då Jaktwaffen und Schiesstechnik.
  1990 skulle Västerås stad ta hand om Kvinnor Kan Mässan, som hade arrangerats två år tidigare i Jönköping. Kvinnor Kan var en stiftelse för kvinnor och kvinnligt företagande. Jag var involverad i förberedelserna och tänkte att här var ett ypperligt tillfälle att lyfta fram kvinnor som jagar. Jägareförbundet tyckte detsamma och tillsammans med ytterligare fem sponsorer startade jag Kvinnor och jakt. Vi ville visa att jakten är ett naturligt, levande och nödvändigt inslag i moderna människors liv. Inte bara som hobby, utan som en källa till glädje, livskvalitet och praktiskt tillvaratagande av en förnyelsebar naturresurs av stort ekonomiskt värde.

De kommande åren jagade vi, fotograferade och levererade artiklar på löpande band och gjorde flera utställningar. För att faktureringen skulle bli smidig bildade vi ett handelsbolag 1990, Chasse et Graphique HB som betyder ungefär jakten i grafisk form. Det franska namnet hade en viss betydelse när vi senare fick uppdrag av företag utomlands.
  Kvinnor och jakt levde vidare till Kvinnor Kan Mässan i Stockholm 1992, med ännu större monter, fler medarbetare och fler sponsorer. Bl a hade vi två grönländskor som visade hur man jagade säl och tog tillvara på sälkött och framförallt sälskinnet. De hade sina traditionella sälskinnskläder och kamicker på sig. Ett mycket uppskattat inslag som jag blev intervjuad om i Dagens eko. Mässan hade 100 000 besökare och var den största sedan Kvinnor Kan Mässan startade i Göteborg 1984.
  Fyra år senare gick mässan i Karlskrona och Kvinnor och jakt var med där, men nu hade intresset svalnat och Kvinnor Kan ombildades till en förening, för att stärka kvinnors ställning i näringsliv och samhälle. Däremot ville Jägareförbundet och Studiefrämjandet ta min idé och namnet Kvinnor och jakt. Det motsatte jag mig och menade att jag hade bildat namnet som en lobbyverksamhet för kvinnors jagande i allmänhet, inte för privata intressen. Jägareförbundet bildade sedermera JAQT, ett nätverk för alla kvinnor i Svenska Jägareförbundet.
  1994 tog jakten fart på allvar när vi fick tillgång till en stor jaktmark i Östergötland. Jag hade inte så mycket att göra med organisationen av den marken, mer än att hjälpa till med diverse småjobb och framförallt att få jaga, som var mitt stora intresse tillsammans med jakthundarna. Och mängder med hundar fick jag träffa, i sällskap med deras ägare. Där kunde jag äntligen få utlopp för det jag hade utbildat mig till, nämligen att teckna och måla som illustratör. De flesta jägare ville naturligtvis ha ett porträtt av sin “pälskling”.
  1994-95 pågick också Svensk Jakts Kolvmakartävling med deltävlingar runtom i landet. Det blev mycket kringflackande på olika jaktmässor, uppsättning och nedtagning av montrar, hålla reda på alla deltagare, anordna middagar och boenden, ja ett typiskt sekreterarjobb.
  Eftersom vi höll till i Östergötland hörde jag talas om den första Julmarknaden i Sverige, Jul på Bjärka Säby som hade startat 1976. Jag bad om att få vara med där bland hantverkarna och sålde mina teckningar och handgjorda julkort de sista åren på 90-talet tills den verksamheten lades ner år 2000. Det var helt underbart att vara i det gamla slottet, äta gammeldags julmat, alla julljus som lyste upp ute och inne och utanför låg nysnön. Allt såg ut som ett julkort. 25000 hugade spekulanter kom dit dessa sista dagar i november och här såldes mycket. Så roligt.
  På Hantverksdagarna i Gamla Linköping var jag också med under flera år. Sålde bl a vykort på slussarna i Kinda Kanal, som jag hade målat av i akvarell. Även originalmålningar sålde jag mycket av, till en billig slant.
  1995-2000 blev kompanjonen rektor för Bössmakarskolan i Gyttorp. Själv kunde jag då ägna mig mer åt mina hundar, jakthundsträning och så började jag sälja jaktkläder för Woodline. Jag hade kurser för tjejer i vapen och vapenhantering, tränade ute på skjutbanan och träffade fler och fler kvinnor. Vi blev ett gäng som höll ihop i många år som jagade och tränade våra hundar.

På jaktmarken var det ofta utländska gäster. Särskilt efter 16 augusti när råbockarna blev tillåtna. Det var varmt och skönt den årstiden och alla var på gott humör. Dessutom fick gästerna ofta skjuta fina råbockar med skapliga horn.
  Vid ett tillfälle hade vi sett en stor bock som gick omkring nere vid kanalen. Det var svårt att närma sig honom, inga riktiga gömställen där man kunde sitta och pürscha. Så gästerna blev utan den skottchansen.
  Men då tänkte jag att om jag stannar kvar till måndag morgon när gästerna har åkt och stiger upp mycket tidigt, medans det fortfarande är mörkt, så kunde jag smyga ner efter kanalen och gömma mig i slyet. Så gjorde jag också.
  "Bilen parkerades en bit därifrån och jag smög så tyst som möjligt över kanalbron. Kikarspaning, inga djur ute, solen har knappt gått upp. Fortsätter in i slyet, tar ett steg i sänder, ser till att inte kliva på några grenar, stannar upp, kikarspaning. Lite trångt mellan grenarna då jag har min skjutskärm under höger arm och bössan på vänster axel. Fortfarande inga djur ute.
I slutet av slyskogen sätter jag ner den dubbelvikta skjutskärmen, fäller ut den och kryper ner bakom. Den är gjord av ett kamouflagefärgat tyg, uppspänd på träribbor. Jag försöker göra det så komfortabelt det går där bakom, men inser att jag kommer för lågt, ingen bra skjutvinkel.
  Nu ljusnar det ute på fältet och några rådjur rör sig mot mitt håll. Pulsen stiger avsevärt. Hur nära tänker de komma. Några killingar skuttar framåt och är onödigt nära, 20-30 meter. Så vänder sig rådjuren bort från mig och jag hinner ändra läge, fäller tyst ihop skärmen och ställer den på stående kant. Då kan jag stå bakom den och lägga bössan uppepå skärmen och skottvinkeln blir bättre.
  Plötsligt kommer Bocken ut på fältet. Han ansluter sig snabbt till gruppen, inget av djuren har en aning om att jag står så nära dem. Svag sydvästlig vind sveper runt mitt ansikte, ingen människolukt som når de skygga djuren. Där går de lugnt och äter av det saftiga gröna gräset. Bocken drar sig lite till höger, fritt skottfält bakom, jag osäkrar vapnet, bocken vänder upp bredsidan och pang där går skottet i överdelen av bogen.
  Bocken tar några steg bakåt och försvinner. Vartdå? Ett mörkt streck syns en bit bort i gräskanten och då uppfattar jag att där är ett dike. Jag repeterar, får in ett nytt skott i vapnet och smyger försiktigt framåt. Vet inte om bocken fortfarande lever. När jag kommer fram till dikeskanten ser jag förvånat att diket är flera meter djupt och brett och vattnet rinner ut i kanalen. Halvvägs där nere mot botten hänger råbocken på en jordknöl i slänten. Livlös.
  Jag tar ur skotten och lägger bössan i det höga gräset. Försiktigt börjar jag klättra neråt, får inte halka, tur att jag har mina grova jaktkängor att sparka in i jordvallen. Så får jag tag i hornen och börjar dra. Men så tungt, den väger säkert 25-30 kg, jag får ta några centimeter åt gången, det rasar stenar och jordtorvor, svetten bryter fram och jag får verkligen uppbåda mina sista krafter. Jag får tag i frambenen och bocken kommer upp över dikeskanten och jag drar den ytterligare några meter på gräsvallen.
  Flåsande reser jag mig upp, alldeles vimmelkantig och tittar på mitt byte. En sån stor, vacker råbock med höga horn, en retur, jag blir varm i hjärtat. Nummer 42 i skottlistan över fällda klövvilt. Det är ett stort förtroende från jaktledaren att låta mig få jaga på egen hand. Att han vet att jag kan klara av och hantera svåra jaktsituationer.
Snabbt får jag upp kniven och tar ur inälvorna på bocken och drar den sen fram till vägkanten. Springer och hämtar bilen. Klockan har inte ens hunnit blivit sex på morgonen. Det kommer att bli en varm sensommardag. Gäller att snarast hänga upp den i slaktbodens kylrum."


Det är den 11 september år 1999. Två år senare, 11 september 2001 kör flygplanen in i World Trade Center i New York. Världen håller på att förändras, så ock jakten. Den idylliska jakt som jag nyss varit med om, i ett gudomligt landskap med gamla gårdar i småkuperad terräng, där gärdena ligger insprängda mellan boningshus, lagård och skogen kommer så småningom att upphöra. Det är inte längre lönsamt med små lantbruk, samma struktur som har funnits här i minst 200 år.
  Den första förändringen visar sig lite senare på hösten när en sugga med kultingar plötsligt står framför mig mitt på vägen och fnyser. Vildsvin! I takt med att det kommer fler vildsvin och även kronhjort, minskar stammen med älgar och rådjur. Fortfarande finns det gott om dovhjort. De håller sig gärna i närheten av bebyggelsen.
  Tempot ökar i samhället, datorerna tar mer och mer plats. Gamla tekniker blir snabbt förlegade. Den närmaste tioårsperioden dör hela min föräldrageneration. Jag ställer ut på Tidö 2001 och får mycket uppmärksamhet för mina hundporträtt. ICA förlaget vill skriva bokkontrakt med mig för att göra boken Teckna djur. Hur gör jag?
  Jag har gått på många kurser för att vidareutbilda mig i olika tekniker. Akvarell, akryl, teckning med kol, porträtt/kroki. Ja, mycket kan jag men det är svårt att sammanställa till en bok. Jag vet hur man gör, men att förklara det på ett pedagogiskt sätt. Jag behöver ett bollplank. Kompanjonen som tidigare skrivit två böcker borde väl kunna hjälpa till. Han föreslår att vi köper ett layoutprogram till hans dator, exempelvis QuarkXPress som används av många tidningar och tryckerier och för första gången arbeta med en bok direkt i datorn. Alla teckningar kopierade jag som vanligt i min gamla ateljékamera och klistrade in på sidorna.
  Nu var väl inte det en dålig idé, även om det kostade en del. Det visade sig vara lyckosamt senare också när vi skulle leverera artiklar till Jakt & Jägare. Vi hade nu bytt uppdragsgivare från Svenska Jägareförbundet till Jägarnas Riksförbund där det fanns en chefredaktör som gillade vårt sätt att framföra tankar och åsikter via text och bild i deras medlemstidning.
  Boken kom ut 2003. Jag fortsatte att ställa ut min konst och 2004 kunde jag själv köpa min första dator. Nu öppnade sig en ny värld och en digitalkamera införskaffades. De gamla analoga kamerorna hamnade på hyllan för att aldrig mer användas.
  2005 hämtade vi hem en ny hund, en slovensky kopov från Tjeckien. Hon skulle vara bra på att jaga vildsvin, men det blev en alldeles för tuff utmaning för henne. Hon jagade helst hare, timme ut och timme in. Vildsvinen fick jagas på annat sätt, genom att bygga kojor i skogen med åtelplats. Där satt jag många kvällar och nätter, efter att gemensamhetsjakten under dagen var avslutad. Det var tuffa år och jag började känna mig rätt sliten. Gemenskapen inom jaktlaget och de välordnade jakterna bidrog till att jag stannade kvar så länge.
  Men tempot skulle höjas ytterligare. 2005 var vi på en vapenmässa i Tyskland och hittade ett intressant preparat. Ett fluorescensmedel som kunde användas vid eftersök i mörker. Samma medel som man använder för att hitta blod inom kriminaltekniken. Det blev många mässor och andra arrangemang för att sälja in produkten. Samtidigt var det mycket som hände i mitt privatliv.

Mina föräldrar gick bort och jag fick ta hand om en stor villa, som var i behov av renovering. Under fem års tid såg jag till att hus och tomt blev totalrenoverat. Ytterligare ett sommarställe på en ö inköptes tillsammans med sonen 2009 och 2010 insåg jag att det går inte att driva så här många projekt. Något måste tas bort och det blev samarbetet med kompanjonen i handelsbolaget och då avslutade jag också jaktmarken i Östergötland 2012. Jag var då 65 år, så det var rätt naturligt.
  Efter det ombildade jag min enskilda firma till LoArt och satsade på att måla, ställa ut och sälja min konst. Villan såldes 2011 och vi kunde nu lägga familjens energi på vårt nyförvärv på ön.
  Som tur var har vi i alla år haft vår privata jaktmark, bara några mil från där vi bor. Nu fick det bli betydligt lugnare jakter, tillräckligt ändå för att ha tillgång till viltkött. För trots allt är maten det viktigaste med jakten även om spänningen med jakthundarna ger en extra krydda. Med åren vill man ta det lite lugnare, så 2022 avslutades även det jaktarrendet.
  Mitt jaktliv blev något som jag aldrig hade kunnat förutse. Från den första råbocken i Danmark 1989 till den sista kronhindkalven 2021 i Västmanland. Trettiotvå år och 103 klövvilt! Dessutom att jobba med jakttidningar från 1969. Totalt femtiotvå år. Det finns fortfarande mycket att skriva om jakt men jag väljer att avsluta här.


Jag i slakteriet med en av alla vildsvin jag skjutit
Praktiskt Jaktskytte kom ut 1991. På omslagsbilden är det jag med min första råbock.
Jagdwaffen und schiesstechnik är Paktiskt Jaktskytte på tyska
Vapnet och jakten utkom 1988
Teckna djur utkom 2003
Logga till Kvinnor och jakt